Vårt hem så är den tryggaste platsen på jorden blev i fredags något annat, något otryggt och obekvämt. Jag känner inte längre den tryggheten här hemma.
Innan jag hämtade barnen på dagis idag kände jag mig tvungen att åka hem först och kolla så allt stod rätt till.
Jag har alltid tyckt att jag har haft "en känsla" när något inte har stått rätt till, att jag har känt på mig att något är fel. Oftast har den känslan varit rätt. I fredags på jobbet kändes allt precis som vanligt. Det var en helt vanlig fredag. Jag skulle hämta barnen på fritids och dagis, Jacob skulle till skolsyster för sin vaccination sen skulle jag köra honom till ett maskeradparty. Jag, Jens, Jonatan o Josefin skulle ha det vanliga familjemyset med en film o popcorn.
Klockan 15.00 ringde min arbetskamrat till mig och frågade om jag visste att fönstret på vår altandörr var sönder???
Nej sa jag det vet jag indet om.
Först förstod jag nog inte riktigt. Sen kom känslan.. Bäst att köra hem Innan jag hämtar barnen. Bara för att kolla.
Jag har aldrig trott att det skulle hända oss. Men såklart, varför inte det händer ju andra. Varför skulle vi bli förskonade.
"Tjuvarna" hade tagit sig in via altandörren o tagit det de ville ha..
Självklart känns det förjävligt att folk inte vet skillnaden på mitt o ditt men det värsta är ändå att de har brutit sig in, klampat omkring o snokat i vår trygghet. Det var vår fästning, vår trygghet och de förstörde den. Varför??? Kan det verkligen vara värt att förstöra så mycket för andra ?? Kan de inte istället ta ett hederligt jobb och tjäna sina pengar själva som alla andra får göra?
Visst försäkringsbolaget kan ersätta lite av sakerna men tryggheten kan de inte göra så att man får tillbaka. Den är borta. Det är något som vi får bygga upp på nytt, själva.
